(Blogginlägg tidigare publicerat 2016)
En borde starta en inre haverikommission.
När en trafikolycka med flera inblandade parter inträffat tillsätts ofta en haverikommission. Frågor som haverikommissionen har till uppdrag att hitta svar på kan bland annat vara vilka förhållanden som rådde vid olyckan. Med en icke-dömande attityd och ett evidensbaserat faktasamlande kartläggs olycksplatsen noga.
- Hur var väglaget?
- Hur var vädret? Sikten? Vindförhållandena?
- I vilket skick var fordonen vid tillfället för olyckan? Hade de servats ordentligt? Var de fulltankade? Var däcken i bra skick?
- Vilka skador uppkom? Går de att reparera? Vad behöver tas om hand?
- Hur kan vi förhindra olyckor framöver och skydda oss så att skadorna minimeras om olyckan är framme igen?
Jag tänker att vi ofta glömmer att utforska omständigheterna när vi i efterhand dömer oss själva när något gått fel och vi känner oss misslyckade. När dagen är slut och vi misslyckats med något, är besviken på något vi sagt eller gjort är det lätt att känna hopplöshet. Vår inre domare får fritt spelrum och det är svårt att få en överblick av vad som egentligen hände.
Hur vore det om vi tillsatte en haverikommission vid konflikter på arbetsplatsen, efter ett praktgräl med sin hjärtevän? Eller en laddad konflikt mellan förälder och barn? Hur skulle frågorna från din inre haverikommission kunna låta?
- Hur fulltankade var dina allmänmänskliga behov för stunden?
- Vilken situation befann du dig i och hur väl rustad var du? i kroppen, tanken, känslan? Vad hade du för energi med dig in situationen och vad hade du för förväntningar?
- Vilka skador uppkom? Går de att reparera? Vad behöver tas om hand?
- Hur kan du förhindra olyckor framöver och skydda dig så att skadorna minimeras om olyckan är framme igen?
Ett nyfiket, icke-dömande utforskande kan ge ny kunskap och förebygga framtida incidenter. Och om olyckan ändå är framme kan skador minimeras och läkningsprocessen påskyndas.
/Helene