Kontemplation

kontemplation (latin contemplaʹtio ’beskådande’, ’betraktande’, övervägande’, av conteʹmplor’beskåda’, ’överskåda’, ’betrakta’)

Vardagen är här för mig och för dem som står mig nära. Jag välkomnar den, vardagen. Jag tycker om rutinerna och det välbekanta görandet och rörelsen i det. Jag gillar tempo, stadspuls och rörelse. Men så här några veckor in i hösten tar jag mig en tur till landstället över helgen och landar. Tempot går ner redan på vägen hit. Allt går lite långsammare. Jag kör till och med lite långsammare i bilen mot stugan. Väl framme tänds ljusen i stugan och allt blir stilla. Jag och mitt sällskap pratar om en sak i taget. Vi hinner pausa, ta omtag och prata mer.

Nu sitter jag vid frukostbordet och tittar ut mot innergården. Låter tankarna komma och gå. Temat i tankarna är samma som i vardagen. Men här, med blicken mot det levande ljuset med skogen i bakgrunden, blir betraktelsen en annan. Tankarna får annan energi. Jag tar omtag om det som i veckan känts så bekymmersamt och omöjligt och plötsligt får jag kontakt med andra, nya vinklar av samma tanke.

Genom att stanna upp, skapa utrymme och kanske förflytta mig något får jag fatt i nya perspektiv. Nya insikter kommer till mig och jag får tillgång till mer. Kontemplation.

/Helene  i stugan.